Rasen

Maine Coonkatten har sitt ursprung i den nordamerikanska delstaten Maine. Först att förekomma i kattlitteraturen är en svart och vit katt vid namn “Captain Jenks of the Horse Marines“och detta skedde redan 1861. Rasens öden har skiftat under åren sedan dess. Den höll på att försvinna helt som raskatt i början på 1900-talet, då nya “intressantare“ raser introducerades. Den överlevde emellertid, vanligast som ladugårskatt och levde ett anonymt liv i all undanskymdhet tills 1953, då en grupp hängivna Maineinnevånare bildade “The Main Coon Cat Club“. Klubbens syfte var att bevara rasen och det hölls utställningar för enbart Maine Coonkatter. 1968 bildades “The Main Coon Breeders and Fanciers Association MCBFA“ och 1976 tilldelades rasen certifikaträtt av CFA “Cat Fanciers Association. Maine Coon var här för att stanna. Den första Maine Coon som kom till Sverige, importerades från England 1987 och den följdes snart av flera.

Legenderna

Vad är då en Maine Coon ? Det finns många fantasifulla legender om dess ursprung. En av de vanligast förekommande är den om de amerikanska nybyggarna som blev fascinerade av katterna som de fann i sitt nya land. De var större än de katter de var vana vid och hade yviga svansar. Nybyggarna spekulerade över varifrån dessa fantastiska katter kom ifrån och en teori uppstod. Djupt in i de nordliga skogarna måste en tvättbjörn ha parat sig med en katt och detta hade i sin tur resulterat i den ovanliga katten. Eftersom tvättbjörn heter racoon på platsen där människorna hittade katten och man befann sig i den nordamerikanska staten Maine fick katten benämningen Maine Coon. Blandningen katt-tvättbjörn är naturligtvis en omöjlighet men när man ser katten tycker man ändå att förklaringen inte är så dum. En annan historia säger att ursprunget är att finna i avkomman från Marie Antoinetts kattor som hon lät sända till den nya världen vid tiden för det franska kejsardömets fall, medan en tredje historia säger att kattrasen ursprungliga anor återfinns hos de kattor de nordiska vikingarna medförde till nordamerika i slutet av förra årtusendet. Den sanna historien om rasens bakgrund är att den succesivt utvecklats i nordöstra USA och att den där resulterat i en katt anpassad till de hårda livsbetingelserna som råder i området.

Katten

Naturen är hårdhjärtad, den väljer ut de största, de starkaste och de bästa jägarna till att garantera rasens fortbestånd. Maine Coon är resultatet av ett sådant naturligt urval. Katten är anpassad till att leva i ett hårt klimat. Dess päls, kraftig och motståndskraftig mot vatten har få motsvarigheter. Den är lång på de ställen där den kan skydda mot regn och snö och kortare på de ställen den inte bör trassla in sig in undervegitationen. Pälsen är mjuk och behöver knappt aldrig kammas - en gång i veckan brukar vara tillräckligt för att hålla den i fin kondition. Den långa buskiga svansen,som katten sveper om sig när det är dags att sova hjälper också till att hålla värmen under kalla nätter. Öronen är mer pälsade än hos de flesta raser (både innuti och utanpå) för att skyddas från kyla och har stor rörlighet. Stora,
runda, välpälsade tassa fungerar som “snöskor“. De stora ögonen och öronen är utformade för att ge bästa möjliga syn och hörsel. Den relativt långa fyrkantiga nosen är i sin tur utformad för att underlätta att gripa och hålla fast bytet och till att lapa i sig vatten. Det finns undantag, men de flesta Maine Coon utvecklas snabbt och öppnar ögonen,börjar gå och klättra tidigare än de flesta andra kattungar. De växer fort och är ganska välvuxna redan vid omkring ett halvt års ålder. Vid cirka ett års ålder saktar den snabba tillväxten av och fortsätter i betydligt långsammare takt till cirkas fem års ålder, då de är fullvuxna. De behåller emellertid mycket av kattungens lekfullhet.

Ljuden en Maine Coon ger ifrån sig skiljer sig från vad som är vanligt hos andra katter. De har ett distinkt ljud som påminner om ljudet från en spelande gräshoppa.
Detta ljud används i de mest skiftande avsikter, från att klaga på att maten inte är god eller tillräcklig, till att tala om för husse/matte att “nu vill jag leka“. Maine Coon älskar att leka och är speciellt förtjust i att apportera. Den jamar inte ofta, men när den gör det, sker det med en mjuk, tunn röst, som inte alls övenstämmer med kattens storlek.

När det gäller storleken på Maine Coon kan man få höra de mest fantastiska uppgifter. Historier om katter med en vikt omkring 20 kilo är vanligt förekommande men det rör sig i dessa fall om feluppskattningar eller om extremt feta katter. Sanningen är att en fullvuxen hane väger mellan sex och åtta kilo, medan en hona väger mellan fyra och sex kilo. Lägger man till dessa vikter, fem centimeter päls, blir resutatet en katt som ser mycket stor ut.

Jämförelse mellan Maine Coon och Norsk Skogkatt. Maine Coon har en utveckling som starkt påminner om skogkattens och där det naturliga urvalet varit utslagsgivande för vilka individer som skulle komma att överleva. De exteriöra likheterna mellan Maine Coon och den norska skogkatten är påtagliga. Maine Coon är en betydligt längre och mer rektangulärt formad katt än vad som är fallet med skogkatten.

Källa: SVERAK

Generellt

• Utseende: Maine Coon-katten är en stor ras med ett huvud som ger ett fyrkantigt intryck. Öronen är stora och katten bredbröstad. Den har kraftig benstomme med en lång, muskulös och rektangulär kropp samt en lång och böljande svans. Lägg därtill ett markerat nosparti och du får en katt som ger intryck av kraft och robusthet.
• Storlek: Stor

Huvud

• Form: Medium i storlek; fyrkantiga konturer.
• Panna: Lätt rundad
• Kinder: Höga och välmarkerade kinder.
• Ansikte/ Profil/ Nosparti: Ansikte och nos av medium längd, med ett fyrkantigt nosparti. En tydlig övergång ska kännas mellan nospartiet och kindbenet.
• Haka: Kraftig, i vertikal linje med nosen och överläppen

Öron

• Form: Stora, breda vid basen. Måttligt spetsiga. Lodjurstoffsar är önskvärda. Tofsar av hår i öronen sträcker sig ut över örats yttre kant.
• Placering: Högt ansatta med en mycket lätt vinkling utåt. Öronen ska vara placerade med en öronbredds vidd emellan. Vidden utökas något på äldre katter. Den lägre öronbasen är placerad något längre bak än den övre öronbasen.

Ögon

• Form: Stora och brett placerade. Något ovala, men inte mandelformade, verkar runda när de är vidöppna. Sitter lätt sneddande mot yttre öronbasen.
• Färg: Alla färger är tillåtna. Det finns inget samband mellan ögon- och pälsfärg. Klar färg på ögonen är önskvärt.

Nacke

• Hanar har en mycket kraftig och muskulös nacke.

Kropp

• Form: Kroppen ska vara lång, kraftig benstomme. Hård, muskulös, kraftfull, bredbröstad.
  Stor, alla delar av kroppen ska vara i proportion för att skapa ett rektangulärt intryck.

Ben

• Kraftiga, medium långa för att forma en rektangel med kroppen.
• Tassar: Stora, runda och vältofsade mellan tårna.

Svans

• Minst lika lång som kroppen från skulderbladen till svanstoppen. Bred vid basen avsmalnande mot toppen, med rikligt böljande hår. Svanshåren är långa och alltid böljande.

Päls

• Struktur: Allväderspäls, tjock. Kort på huvudet, skuldror och ben, blir gradvis längre över ryggen och sidorna, med långa, lurviga byxor på bakbenen, samt päls på mage. En krage förväntas.
  Silkig kvalitet. Pälsen ligger tätt mot kroppen, mjukt fallande. Underpälsen är mjuk och fin, täckt av den grövre överpälsen.
• Färg: Alla färger är tillåtna, inklusive färger med vitt, utom maskade mönster och choklad, lila, kanel och fawn. Alla mängder av vitt är tillåtet t ex vit bläs, vit medaljong, vitt bröst, vit mage, vitt på tassarna etc.

Kondition

• Maine coonen ska alltid vara i god balans, kondition och proportion.

Anmärkningar

• Typen måste alltid bedömas över färgen.
• En väldigt långsam utveckling utav rasen skall tas i beaktande.
• Hanar får ha ett bredare och större huvud än honorna.
• Honorna är proportionellt mindre än hanarna. Denna markanta skillnad i storlek måste tillåtas.
• Pälsens längd och överpälsens täthet kan variera med årstiderna.

Fel

• Generellt: Obalancerade proportioner. Små katter
• Huvud: Runt huvud. Rak eller konvex profil.
• Profil: Brott i profilen.
• Nosparti: Utpräglade morrhårskuddar. Rundat eller spetsigt nosparti.
• Haka: Svag haka.
• Öron: Brett placerade, utåtpekande öron.
• Ögon: Sneda, mandelformade ögon.
• Kropp: Fin, tunn benstomme. Kort cobby kropp.
• Ben: Långa, styltiga ben.
• Svans: Kort svans.
• Päls: Avsaknad av päls på mage. Päls som är jämnlång. Avsaknad av underull.

I sin rasstandard beskrivs maine coonen som en naturlig ras med ett älskvärt temperament. Rasen härstammar från arbetande bondkatter i nordöstra Amerika. Det är just denna "naturlighet" hos maine coonen som får så många att älska och beundra den. Internationellt sett är maine coonen idag en av de absolut populäraste kattraserna. Popularitet har tyvärr en baksida. I takt med att man avlar för specifika egenskaper får man även en del oönskade egenskaper i bagaget. Detta gäller för all avel generellt, och det finns knappast någon kattras som klarat sig helskinnad ur inavel/linjeavel. För maine coonen har aveln medfört att framför allt två genetiska åkommor nu förekommer inom rasen: höftledsdysplasi (HD) och hypertrofisk kardiomyopati (HCM). Dessa åkommor är inte alls unika för maine coonen, utan förekommer även inom andra raser. HCM är till exempel den vanligaste hjärtsjukdomen hos katt.

Rasklubben Maine Coon-katten har som mål att värna om maine coonens hälsa och fortlevnad. Därför har rasklubben startat hälsoprogram för att kartlägga förekomsten av HD och HCM, och därmed försöka att minska förekomsten av hälsoproblemen. Inspirationskällor har varit andra framgångsrika hälsoprogram inom såväl katt- som hundaveln. Maine Coon-katten har bland annat studerat hälsoprogrammet för PRA inom abessinieruppfödningen, och olika typer av hälsoprogram på hund.

Då och då hör man människor som tror att maine coonen är sjukare än andra raser, eftersom vi arbetar med hälsoprogram och utparningar. Det är förståeligt att man spontant tror det, men om man tänker efter så borde ju engagerade och ambitiösa uppfödare som startar hälsoprogram och arbetar med inavelsfrågor snarare borga för att rasen blir sundare än andra raser. Vi vill förbättra våra katters hälsa så långt det är möjligt, lika väl som vi vill förbättra typ och temperament. De hälsoproblem som vi har satt i fokus är de som vi idag uppfattar som de allvarligaste problemen i vår ras. Det betyder inte att problemen är större hos maine coonen än hos raser utan hälsoprogram. Tvärt om, bör en ras, vars uppfödare arbetar med hälsoprogram, rimligtvis bli friskare än raser som saknar organiserat hälsoarbete.

Intresset för Maine Coon-kattens hälsoprogram har även väckts bland uppfödare i andra länder. Allt fler utländska uppfödare skickar röntgenplåtar för bedömning hos Lars Audell, och registrering i det svenska HD-registret. Maine Coon-katten hoppas även på ett samarbete när det gäller kartläggningen av HCM. På det sättet ökar våra möjligheter att vi tillsammans ska kunna hålla vår naturliga maine coon frisk och sund även i framtiden. Läs mer om HD och HCM och våra hälsoprogram genom att följa länkarna nedan. (Leder till Maine Coon kattens hemsida)

Höftledsdysplasi (HD)   Hypertrofisk kardiomyopati (HCM)

Källa: Maine Coon katten